Laxen i Östersjöområdet är en egen genetisk grupp som härstammar från Nordatlantiska laxen (Salomo salar L). Man tror att att laxen spred sig upp i vattendrag från istidens tidiga issjöar samt senare genom de nordligaste älvarna förbindelse med Atlanten under perioden Yoldia havet. När förbindelsen till Atlanten senare försvann hindrades laxen i Östersjön från att vandra ut.
Denna isolering varade i ungefär två tusen år, numera vandrar Östersjölaxen ytterst sällan ut i Kattegatt, Skagerack eller till Atlanten. Av märkta lasxsmolt i Östersjöområdet har endast 0,04% återfångats utanför Östersjön.
Laxens huvudsakliga uppväxtområden i havet är i hela Österjön söder om Åland, oavsett vilken älv de utvandrat. Den huvudsakliga födan i havet är skarpsill (Clupea sprattus L.) och sill (Clupea harangus L.).

Reproduktionen i Östersjön

I början av 1900-talet var den beräknade smoltproduktonen 8-10 miljoner smolt per år, nuvarande siffra beräknas till 2-3 miljoner alltså endast 25%. Orsaken till detta är bla exploateringen av älvarna genom damm-, vattenkraft utbyggnader och miljöförstöring. För att kompensera detta gör man sedan 50-talet smoltutsättningar på 6 miljoner smolt vilket motsvara resterande 75%. Tyvärr medför detta att den vilda laxen idag är en utdöende ras. Utsättningen fördelar sig ungefär lika mellan Sverige, Finland och Baltstaterna inklusive Polen och Ryssland.

Under 80-talet gjorde man i sverige försök med kustutsättningar av laxsmolt och använde sig av en metod som heter fördröjd utsättning. Det betyder att man sätter ut smolten senare på sommaren/hösten, härigenom fick man större återfångst i antal och framförallt i vikt/smolt. Laxen återvänder i stora drag till kustområdet den satts ut och felvandringen till älvar låg under 1%. Då dom flesta inte var präglade till någon älv var vandringsmönstret stört. Laxar som släpptes ut runt Gotlandskusten har fångats i nästan alla älvar runt Östersjön samt en stor förekomst av lax runt kustern under lekvandringen. I Danmark har man fortsatt med denna utsättning runt Bornholm, men det fanns diskussioner att den skulle avslutas efter år 2001. Om utsättningen fortfarande förekommer vet jag ej.

I början av 1900-talet fanns drygt 80 laxproducerande vattendrag i Östersjön medans siffran i dag endast är 37st älvar. Av dessa finns 14 i sverige där elva av dessa är i Bottenhavet. I det Egentliga Östersjön som södra Östersjön upp till Åland med finska bukten inkluderat kallas för, finns endast två älvar nämligen Emån och Mörummsån. Emån producera ca 2000-5000 smolt och har en potential på 15 000, medans Mörrumsån producera 30 000- 70 000 smolt och har en potential på 100 000.
Som en parantes till detta producerar Torneälven (Sveriges största) runt 50 000-80 000 smolt per år och har en *potential produktion på 500 000 smolt.
(*Med potentiell produktion menar jag om inga hinder i älven fanns som t ex laxfällor, dammar, kraftverk, etc.)

För att få en balans mellan vildlax och utsatt lax har IBSF International Baltic Sea Fishery Commission gjort en plan kallad för Salmon Action Plan (SAP) som startades 1997 och ska fortgå till 2010. Målet är att gradvis öka det naturliga produktionen av vildlax och nå upp till minst 50 % av den potential produktionen i dom älvar där vild lax producerar sig i Österjöområdet. Laxen bör också åter introduceras i dom älvar med lax potential i.
Man har påbörjat förändringar i några av Sveriges älvar, dock går det långsamt och långt ifrån alla kraftverk/fördämmningar har utrustats med laxtrappor. H är följer några exempel från mina trakter i södra Sverige;
Alsterån som har sin utmynning i Pataholm (Några mil norr om Kalmar) och sträcker sig förbi Ålem har laxutsättning gjorts sedan slutet av -90 talet även laxtrappa har byggts. Denna å har en potential på 1 900 smolt/år.
Helgeån strax söder om Åhus har man börjat med utsättning, denna å har en potential produktion på 3 200 smolt/år.

Vandringslax

Laxen leker i älvarna och stannar där i 2-4 år, varefter den vandrar ut i Östersjön för tillväxt. Denna havsperiod varar i 1-4 år då den återvänder för lek.
Några laxar nästan uteslutande hannar kan återvända till älven efter endast ett år i havet (sk grilsen) och kan återkomma för lek flera gånger. Över 95 % av laxen hittar tillbaka till sin hemälv, störst propotion av felvandring sker bland grilsen. Laxen börjar sin vandring från Södra Östersjön i April-Juni mot sina älvar i Norr. Vad som sätter igång denna vandring är troligen vatten temperatur samt antal soltimmar/dygn, som ökar efter vintern. Undersökningar visar att vandringslaxen simmar i rask takt mot sin älv. I vandringen undviker laxen dom centrala delarna av Östersjön och simmar nästan uteslutande längst med kustlinjen tills den når området för sin hemflod.
Dom flesta fiskarna simmar en sträcka på 25-45 km per dygn under vandringen.

Undersökningar visar att laxen simmar högt upp i vatten skiktet under vandringen. Nedanstående diagram visar resultatet av en märkning på 14 st laxar .

Här ser man tydligt att laxen till större del uppehåller sig ganska nära ytan.

* Till statistiken och informationen om vandringslax ska tilläggas att alla inte följer exakt samma mönster. Det finns alltid några individer som skiljer sig från mängden, men då det rör sig om ytterst få har jag valt att inte skriva något om dessa.